Avskrivning

Nej jag vet att jag inte vart den bästa på att uppdatera bloggen och det dröjer nog ett tag inna den kommer igång igen.. Dels har jag ingen ork och lust.. Med nånting för att vara ärlig.. Allt går så segt. Livet i slowmotion. Sen ska vi till Turkiet på söndag i en vecka så därav dålig uppdatering de kommande en och en halv veckorna..

Ibland känns det som livet stannat i en ond cirkel och man ser inget slut. Allt oftare spenderar jag mina dagar med att läsa så många av dom bloggar som tillhör personer från en annan tid i mitt liv. På olika sätt beskriver dom sin vardag som alltid innehåller något nytt. Ofta skrivs det om personer som jag vet vilka dom var men inte vilka dom längre är. Folk dom träffar på varje dag. Folk som är vardag för dom. För mig innebär att jag träffar i huvudsak två personer. Olle och Christian. Ibland ser jag våran hyresvärd när han går över gräsmattan och hämtar posten. Ibland ser jag lite (eller ganska mycket) okänt folk i affären sådär nån gång i veckan. Då och då dyker även svärmor Gunnel upp. En del dagar träffar jag på Marie ute i stallet eller så åker jag till Christians jobb där man stöter på Daniel och ibland ´Ritah och Anni. Men sen är det inte så mycket mer. När jag bodde i kungälv träffade jag på kanske 10 gånger så många människor som jag visste vilka dom var åtminstonde. SOm man hade nån typ av anknytning till men här. Här är jag ensam. Eller inte ensam för jag har ju dom jag nämnt men utöver det. Jag flyttade från kungälv för jag var trött på alla människor runtom mig men insåg att det var min vardag. Det var en del av mig att "känna" en massa olika folk och heja på alla titt som tätt. Jag saknar att det tar en timme att handla när det borde tagit en kvart. Numera när jag är där uppe är det jobbigt att träffa folk man känner. Dom frågar mycket och undrar en massa och jag hade nog inte haft något emot det om det hade fortsatt vara min vardag. Men jag erkänner att jag lider av torgskräck nu. Både här och när jag åker till kungälv. Tror varje gång jag åker dit att allt ska vara som vanligt men det är det inte och kommer aldrig bli. Börjar jag inte komma ut och träffa folk kommer jag nog snart srunta i att gå ut helt.
Jag har börjat jobba som fristående hudvårdskonsult och tycker det är fruktansvärt kul MEN jag är orolig att även om jag vill så mycket med det att det kommer gå i stöpet eftersom jag inte längre vågar. Vill så gärna att det ska vara som det var innan. Men allt löser sig tillslut det vet jag. Bara inta alltid kanske till det bästa.

Med det här vill jag inte att någon ska ta illa upp eller så. Vill bara tala om att det är lätt att vara efterklok. Ångrar inte för något i världen Olle eller Christian. Ångrar bara en del omkring varande saker. Omständigheter.

Nu ska jag fortsätta sitta här i min bubbla. Ska nog döpa om bloggen till i min bubbla. Verkar smart.